Ledsen för dåligt bloggande. Haha shit vad det känns som att jag ofta startar med typ den meningen. Men så är det. Jag vill alltid blogga mer än vad jag gör men det handlar om prioriteringar. ;)
Så, idag är det alltså den 13 februari. Jag tyckte det var passande att lägga upp en bild på min gigantiska mage som jag hade då för 1 år sedan. ETT år, helt sjukt. Just den här dagen då hade allt satt igång.
Jag började läcka vatten klockan 8 på morgonen. Värkarna kom och gick lite. Emma kom över vid 9.30 och så hade vi lite ciabattafrulle ihop. Kul att vi faktiskt delade den morgonen ihop. Värkarna blev inte regelbundna först framåt 13. Minns att vid 14.30 hade jag det skitjobbigt här hemma. Dennis var i Valbo och jobbade och han var på väg hem men jag kände mig sjukt stressad att han aldrig kom. Vi var inne på förlossningen ca 16.00. Dom tyckte jag hade så ont så vi fick stanna. Sen var det verkligen såååå jobbigt med intensiva värkar fram tills 20.00 då jag fick epiduralen som tog kanonbra direkt. PUH, jag var som en ny människa. Kunde ringa mamma och Emma och pladdra på, äta lite mat och så där.
Sen fortsatte det hela i sakta mak. Barnmorskan sa att allt gick så bra "helt enligt skolboken". "Det här ska nog vara klart innan tolv inatt". Pfff, hur kan man säga så?! För det var då rakt inte klart vid tolv inte.
En klassiker vad jag förstått, det hela avtog och det vart oregelbundna värkar. Jag låg hela natten, ingen av oss sov nånting. Framåt morgonsidan var värkarna så intensiva igen, fast liksom inte i magen utan allt kom i högra skinkan, haha. Gjorde asont men Dennis masserade varje värk. När det kom ny personal vid 7.00 så började dom prata om sugklocka. Då var jag så utamattad och trött och det sista jag ville höra var sugklocka. Så då började jag grina som ett litet barn, haha. Just den där sista timmen typ från 8 tills hon kom ut är väldigt suddig. Hon är född 9.15. Det var massa personal där inne och dom blev tvungna att dra med klockan 5 ggr innan hon tills slut kom ut. Hon hade navelsträngen 2 varv runt halsen så dom sprang ut med henne och hon fick syrgas, Dennis var med hela tiden. Jag fattade typ ingenting. Men allt var helt lugnt och sen kom Dennis in med henne och sa: "Det blev en liten Hilma." Blir nästan lite rörd nu. Tänk att ändå få uppleva nåt så underbart. Kan bli lite vemodig också på ett sätt att man aldrig kommer få just den där stunden nånsin igen. Fast så är det ju faktiskt med allt.
Sisådär hörrni, då fick ni min förlossningsberättelse bara så där ett år senare, haha. Men jag minns det ändå så väl fortfarande.
Nu är det lunch som gäller och på eftermiddagen tar vi en promenix till Emilie på kaffe. Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar